”Ty Sanningen är stark”

Igår såg vi Svenska Teaterns clownversion av Kung Oidipus, och plötsligt sköljde texten över oss med ett svall av känslor, minnen, påminnelser.

Våren 2009 spelade vi Kung Oidipus på TryckeriTeatern i regi av Anna Allgulin. Det var det största jag spelat dittills, kanske fortfarande det mest betydelsefulla jag spelat. Och mycket kunde sägas om det arbete vi gjorde under hennes ledning, allt jag lärde mig, det mod jag fick av att äntligen spela huvudrollen, men det är något annat som fastnat starkast och som gjorde sig påmint igår.

För mig handlar Oidipus inte om incest, inte ödet eller gudarnas spel. Den handlar om Sanning. Om att längta efter Sanningen så starkt att man inte skyr några medel för att blotta den. Att leta tills man ser Sanningen i vitögat och bländad blir blind. Att veta att Sanningen är obeveklig, men att den lika fullt är det mest eftersträvansvärda. Sanningen befriar men till vilket pris?

Den här bilden, tanken om Sanningen, har följt mig sen dess och rotat in sig i det jag skapar. Den fanns med i våra egna arbeten vintern 2009, den finns med i vårt nuvarande projekt. Den har blivit min undermedvetna utgångspunkt. Längtan till Sanningen.

Det var en väckning att återuppleva den text som en gång fick liv genom mig. En påminnelse om det stora i det jag gör. Sanningen lever genom mig då jag gör teater. Jag är bara en tjänare som gör det bästa jag kan.

Ironin ligger väl i att teatern är lögnens konst. Men som Anna skrev: ”Teater är lögn i sanningens tjänst”.

Minerva Peijari

Foto: Andreas Ek
Please like & share:

Lämna en kommentar