stella polaris


Befrielse

Ibland känns det som att vi har rymt med cirkusen, flytt vardagen och gått med i en resande brokig blandning av människor som alla talar olika språk men sjunger och dansar i stort samförstånd. Med eld, färger djurmasker medryckande rytmer och vackra sånger ska vi imorgon underhålla Kungen och Drottningen, för att inte tala om de andra 40 000 människorna som räknas vara närvarande när Osebergsskeppet ska segla igen för första gången på över tusen år.

I salen där vi tränar finns ett altare. Där finns det alltid ett brinnande ljus. Det är en galen blandning gudar som dyrkas och hyllas där. En madonna med Jesusbarnet delar plats med en tibetansk böneskål blomsterkransar från naturen, hjorthorn och stenar, små människolika dockor och en massa andra små gudar, symboler och knytt som alla vakar över oss.  Var och en på sitt sätt.

Och vi bär fram får kreativitet, energi, rörelse, sista ork, skratt och svett. Oavsett om man är religiös eller inte så tror jag de flesta här håller med om att det finns ett heligt element i teatern.

För mig är scenen en helig plats, en plats för förlåtelse, rening. All konst kommer från den heliga, från grottmålningar och religiösa riter, historier och sånger vid lägereldarna. I stella polaris är detta väldigt närvarande. Vi dansar oss in i våra inre djur, får uppleva ögonblick av ren instinkt. Det är sällan man kan uppleva något sådant, vi lever bakom våra människomasker. Här får vi en chans att lägga av dem. Det är skönt. Befriande.

Please like & share:

Det kroniska livet

Dagen började med uppvärmning i vanlig ordning. Det enda som var ovanligt att den delvis leddes av Daniel, en mycket mystisk och sexuellt frustrerad ung man som gjorde att uppvärmningen tidvis likande och lät som någon slags svettig träningsorgie. Som tur var balanserades den upp av Olga, en jordnära och leende kvinna som fick oss att röra oss med mjuka rörelser över golvet och skaka av oss resterna från natten. Sedan var vi redo för danser.

Jag, och tre andra fick i uppdrag att försöka komma ihåg den georgiska folkdansen vi lärde oss i fjol. En snabb och vacker dans som jag kämpade som fan med att lära mig förra året. Det verkade som att vårt hårda arbete gett resultat för efter en timme var vi redo att lära ut den till resten av gruppen.

På kvällen åkte vi till Porsgrunn international theatre festival för att se Odin Teatrets föreställning ”Det kroniske liv” En visuell, galen, rörande och tidvis förvirrande föreställning. Personligen tyckte jag mycket om den. Absurda bilder blandades i en rasande galenskap som om man gav efter till deras språk resulterade i en djup känslomässig förståelse för det oförståeliga som sker på scenen. Det blev dock på väldigt obehagligt när jag var inne i deras groteska bilder om krig och död när Viktoria bredvid mig började hosta och blöda näsblod och låta som om hon inte kunde andas. Men hon är ok nu. Hoppas jag i alla fall. Det är många som är sjuka här. Typ halva gruppen. I köket hålls just nu någon slags healing session med ångbad och ingefärahäxbrygder. Jag håller mig på avstånd och hoppas på att komma undan smittan.

Och just det. Jag har slutat röka. Så det e så.

Please like & share:

”My! vad sa han?!”

Detta är frasen jag hör mest från Hanna nuförtiden. Folk snackar norska snabbt och Hanna ler och nickar och frågar mig ”My. vad sa hon?” Men agerar glatt tolk, det får mig att känna mig kompetent, och det är ju alltid bra. På tal om kompetens har jag överträffat och överraskat mig själv flera gånger sedan sist vi skrev i bloggen. Jag har fått ansvar för arbetsgruppen som ska bygga ett 6 meter långt vikingatält (som tur är är Hanna i min grupp och gör ett jävla bra jobb), lyckats se graciös ut i trapetsen, sjungit solo, lett danser, gjort svärdkoreografi och lyckats fånga den nordiska dödsguddinan Hels själ i en två timmars improvisation. Och jo. Detta är sen igår. puh.

Vad mer, jo,det börjar kännas att leva så tätt inpå de människor som man jobbar med. Det är mycket. Det är intensivt. Det är jobbigt för en nordbo som mig att ha så mycket högt ljud och närhet hela tiden. Men det är sjukt givande. Imorgon har vi en ledig dag. Det behövs.

Please like & share: