Det kroniske liv


Det kroniska livet

Dagen började med uppvärmning i vanlig ordning. Det enda som var ovanligt att den delvis leddes av Daniel, en mycket mystisk och sexuellt frustrerad ung man som gjorde att uppvärmningen tidvis likande och lät som någon slags svettig träningsorgie. Som tur var balanserades den upp av Olga, en jordnära och leende kvinna som fick oss att röra oss med mjuka rörelser över golvet och skaka av oss resterna från natten. Sedan var vi redo för danser.

Jag, och tre andra fick i uppdrag att försöka komma ihåg den georgiska folkdansen vi lärde oss i fjol. En snabb och vacker dans som jag kämpade som fan med att lära mig förra året. Det verkade som att vårt hårda arbete gett resultat för efter en timme var vi redo att lära ut den till resten av gruppen.

På kvällen åkte vi till Porsgrunn international theatre festival för att se Odin Teatrets föreställning ”Det kroniske liv” En visuell, galen, rörande och tidvis förvirrande föreställning. Personligen tyckte jag mycket om den. Absurda bilder blandades i en rasande galenskap som om man gav efter till deras språk resulterade i en djup känslomässig förståelse för det oförståeliga som sker på scenen. Det blev dock på väldigt obehagligt när jag var inne i deras groteska bilder om krig och död när Viktoria bredvid mig började hosta och blöda näsblod och låta som om hon inte kunde andas. Men hon är ok nu. Hoppas jag i alla fall. Det är många som är sjuka här. Typ halva gruppen. I köket hålls just nu någon slags healing session med ångbad och ingefärahäxbrygder. Jag håller mig på avstånd och hoppas på att komma undan smittan.

Och just det. Jag har slutat röka. Så det e så.

Please like & share: