Stora tankar om framtiden


Det är höst och tid att ansöka om medel för fortsatt verksamhet. Fonder och stiftelser är onekligen den främsta drivkraften bakom mycket av den konstnärliga verksamheten i detta land. Tur att vi har dem, annars skulle många verk bli liggande i skrivbordslådor, undanlagda bakom öron eller borttynande i det undermedvetna.

Det vi sökt och söker medel för att förverkliga är
1) fler föreställningar av Jag känner inte igen henne

2) ”Storprojektet psykiskt sjuk på svenska i Finland”

Det förstnämnda kan ni läsa mer om i tidigare inlägg från i somras. Vi hoppas att med lite uppvärmning och rätt utrymme kunna ha en spelperiod med pjäsen om moder- dottersföhållanden, om galenskap och havet.

Den andra handlar på sitt sätt också om galenskap. Vi har beskrivit den såhär: en föreställning om hur svenskspråkiga med psykisk ohälsa bemöts i samhället. Idén till det här kommer från våra egna liv, våra personliga erfarenheter, som psykiskt sjuka, som deras anhöriga, som deras vänner. Vi anser att det är viktigt att tala ut om det här, att bryta stigmat och våga säga ”jag med”.
Målet är att kombinera ärligt berättande, svart humor och deltagande teater (inte på ett skrämmande eller utsättande sätt, utan på ett tryggt och respekterande sätt) och ta upp diskussionen med de berörda, de intresserade, de nyfikna. De behöver stöd, de behöver höra att det hände också mig, och mig, och mig.
Det behövs dessutom modiga människor, som inte varit intresserade, som är skeptiska, men ändå kommer och lyssnar. Diskussionen skall likväl tas upp med dem. Framför allt behöver diskussionen tas upp med de som tar besluten i vårt samhälle. Och vi är beredda att ta diskussionen till dem.

Föreställningens ambitioner är höga, det medger jag. När jag skrev ansökningarna var det någon som sa:
Sikta på månen. Jag tänkte: Då tror dom oss aldrig.
Men jag siktar på det ideala inom realistiska ramar, det som skulle vara fantastiskt att uppnå och genomförbart. Redan det borde ta oss långt.

Please like & share:

Leave a comment