Ruska och kaamos


Två finska ord som förlorar lite av sin charm när man översätter dem är ruska och kaamos.
Det är två företeelser som för mig har precis motsatt inverkan på humöret.

Ruska, med alla fina färger och frisk, kylig luft, är något jag njuter av varje år. Höstfärger är det vackraste jag vet. Det gör mig lycklig.

Kaamos däremot, med mörker och rå väta, skuggor och grått grått grått. Gör mig inte olycklig, men frammanar definitivt mina värsta sidor.

Det som tröstar mig i motpolerna är att de båda innehåller en viss melankoli. Ruska är att förbereda sig för död, vila, stillhet, genom en sista sprakande kavalkad. Kaamos är att sjunka in, krypa ner, hålla om och vänta. Båda innehåller en förhoppning om det som kommer efter.

Mitt humör svänger nu. Än hit, än dit. Tröttheten sätter in. Om man bara fick gå i ide. Så tänker många finländare den här tiden på året. Men samhället är som det är, vi går inte i ide. Vi lägger på ett extra kol, håller tankarna borta och matar på i ekorrhjulet. Är det sunt? Är det så vi motarbetar depression och ångest?
Jag vill tro på ett alternativ, men vad är det?

Please like & share:

Leave a comment