2015

Ruska och kaamos

Två finska ord som förlorar lite av sin charm när man översätter dem är ruska och kaamos.
Det är två företeelser som för mig har precis motsatt inverkan på humöret.

Ruska, med alla fina färger och frisk, kylig luft, är något jag njuter av varje år. Höstfärger är det vackraste jag vet. Det gör mig lycklig.

Kaamos däremot, med mörker och rå väta, skuggor och grått grått grått. Gör mig inte olycklig, men frammanar definitivt mina värsta sidor.

Det som tröstar mig i motpolerna är att de båda innehåller en viss melankoli. Ruska är att förbereda sig för död, vila, stillhet, genom en sista sprakande kavalkad. Kaamos är att sjunka in, krypa ner, hålla om och vänta. Båda innehåller en förhoppning om det som kommer efter.

Mitt humör svänger nu. Än hit, än dit. Tröttheten sätter in. Om man bara fick gå i ide. Så tänker många finländare den här tiden på året. Men samhället är som det är, vi går inte i ide. Vi lägger på ett extra kol, håller tankarna borta och matar på i ekorrhjulet. Är det sunt? Är det så vi motarbetar depression och ångest?
Jag vill tro på ett alternativ, men vad är det?

Please like & share:

Tack för igår!

Hahaa! Igår hände det! Vi spelade demo på Universums Konstens natt evenemang. Och hade nästan fullsatt läktare. Hurra! Tack alla som var där (hoppas ni inte fick ont i magen av allt godis vi bjöd på).

Projektet Habilitet fick mycket stöd och vi fick nya idéer för hur vi skall gå vidare med arbetet. Bl.a. blev vi erbjudna samarbete med en relevant instans, mer om det senare.

Att öppet berätta om vad som hänt oss berörde åhörarna. Det bekräftar att vi valt rätt sätt att ta upp det här svåra temat. Vi gör det personligt. Det handlar om mig. Det handlar om dig.

Jag ser det som vår plikt att belysa det absurda i den finländska psykvården, i attityden mot mental sjukdom överlag. Jag vill lyfta upp människan som blir sjuk för att hon inte passar in i samhällets krav. Är det människan som är sjuk eller är det samhället? Och varför handlar då all vård om att förändra människan?
De berättelser vi tog upp igår var bara ett ytskrap av allt vi har att säga.

 

Habilitetdemo1  Habilitetdemo2

 

Foto: Lucia Catani

Please like & share:

En vecka med Anna A

Förra veckan hade vi äran att ha Anna Allgulin som hjälp i vårt arbete med Habilitet. Hennes metod innefattar en hel filosofi och mer, men det vi nu främst utnyttjade var monologarbetet och hennes absoluta tonöra.

Vi började våra dagar med yoga, tänjning och röstuppvärmning, allt enligt ett schema framlagt av Anna. Meningen är att bygga upp en kroppslig apparat som av sig själv låter bra. Då behöver man inte använda olika trick och spänningar sen när man väl behöver låta bra. Innan lunchpaus övade vi därför sång och upptäckte på nytt att vi kan låta rätt så vackert!

Efter lunch gjorde vi monologer. Började med att bara berätta om vad som hänt oss, för att sedan snäva in ett gemensamt tema. Allas berättelser tycktes innehålla ett element av ’pharmacon’, ett grekiskt ord som innebär både bot och gift. Det är utgående ifrån detta tema vi kommit fram till vilka monologer som kommer att visas på demon och vilka som förblir ovisade – tills vidare.

Vårt arbete med Habilitet är långt ifrån färdigt. Men det tog ett stort steg framåt tack vare Anna. Konstens natt blir ett spännande test såväl för oss som för publiken.

P.S. Vi har nu repeterat på LeSpace, ett kreativt utrymme i Vallgård. Där har vi njutit av vänligt bemötande, dansmattor och ljuvliga lunchsallader. De har också en mysig bar med den bästa musiken!

annaallgulin

Please like & share:

Mitt första inlägg.

antoniajeah

En presentation. Typ.

Hej! Jag heter Antonia och är Teater Hekates ”nya” medlem. Jag är dock inte längre värst ny, har ju varit med i ungefär ett år. Habilitet blir mitt andra projekt med Hekate. Jag var med i ”Jag känner inte igen henne” förra året och det tyckte jag var fantastiskt fint. Jag blev töntglad när My och Minerva ville ha med mig i gruppen och ännu töntgladare är jag nu när jag börjat lära känna dom andra också och märker att dom är jättefina och smarta och begåvade.

Ja, så ska jag väl ta och berätta lite om vad jag är för en. Det är lite svårt för jag är inte helt säker ännu. Nå, jag studerar manus och regi på Arcada, har två katter, är lång, tycker om att spela teater, filma, sjunga, virka, skriva, se på film och vara på landet. Just det, så var det ju också jag som gjorde denna nätsida!

Jag och Habilitet

Det projekt vi jobbar med nu är väldigt viktigt för mig. En orsak är att jag länge själv haft problem med ätstörningar, ångest och depression och det är något jag vägrar skämmas över. För det är inte mitt fel, det är inte mitt val, det är inte min personlighet, det är bara som det är. Det tycker jag att det är dags för fler att förstå, jag vill dela med mig av mina upplevelser.
En annan orsak är att jag är arg. Jag är arg på hur omöjligt det är för mig att få en psykiatertid på svenska, hur jag måste ljuga och säga att jag ”har stegring” när jag har ångest, hur ingen någonsin gjorde/gör någon uppföljning på min medicinering och på hur förvånade folk blir varje gång jag nämner min sjukdom. Förvånade över att jag vågar tala om det, att jag inte ser det som en hemlighet eller som någonting skamligt.

Att inte skämmas passar inte in i diagnoserna. Jag passar inte in i systemet. Är det då verkligen jag som ska anpassa mig för att bli hjälpt? Är det då jag som är sjuk på fel sätt? Är det vad det betyder att inte vara ”samarbetsvillig?”.

Nej. Nu tar vi och granskar denna rumba som heter psykvården, baserat på våra egna erfarenheter. När vi jobbar är det med jämna mellanrum någon som stannar upp och brister ut i skratt, ”Alltså det här är ju bara så ABSURT! Hur kan det vara så här?!”. För det är en cirkus, en lek, men vi vill inte leka längre.

 

 

Please like & share:

Närhet

narhet

fotter

 

Att röra, röras och beröra

För det första så har vi nu äntligen hittat en replokal! Imorgon intar vi LeSpaces utrymmen i Helsingfors. Ska bli spännande att se vad de har att erbjuda. Så idag hade vi vårt  sista lägenhetsrep. Dagens övningar var fysiska, svettiga och nära. Vi gick även igenom vårt skrivna material och diskuterade hur vi ska framskrida. Det är svårt, men det ska gå.

Ämnet vi valt är både brett och svårt. Och personligt. Trots att vi har en hel del liknande upplevelser så är perspektiven många. Vi måste fokusera, likrikta oss så vi träffar rätt, så vi kan röras och beröra.

I morgon fortsätter vi.

Please like & share:

Arbetsnamn: Habilitet

Välkommen till vår nya hemsida!

Vi har massor med saker på gång, även om det varit tyst. Nu är vi en bit in i arbetet med vårt nya projekt. Som ni ser har vi även ny hemsida och även en ny medlem som kommer presentera sig inom kort. Det har nu börjat bli klarare med vad vårt projekt handlar om. Det har tagit tid att definiera vad det är vi gör och vad vi vill säga. Samtidigt har vi haft (och har fortfarande) en helt praktisk utmaning med att hitta replokal då våra ursprungliga planer dog ”allaharsemesterstängtdöden”

 

Om projektet

Som vi sagt tidigare så behandlar vi våra egna upplevelser om den psykiatriska vården. Tre av fem i gruppen har varit inlagda på avdelning och de andra två har upplevt psykisk ohälsa i sin närhet. Vi vill behandla detta ämne, och tala högt om de saker man brukar hålla tyst om.

Framför allt hur vården fungerar och framför allt kanske hur den inte fungerar. Vi har märkt att det finns en allmän tro att om man ”ber om hjälp” så får man det och om man ”talar med någon” så känns det bättre. Detta är också bilden och målas upp i media, att det finns hjälp att få om man bara ber om det. Detta är inte vår erfarenhet. Jag tror att detta spär på skammen och skulden hos be drabbade när de inte blir bättre, det skulle ju bara vara att be om hjälp och göra som man blir tillsagd. Varför funkade det inte? vad är det för fel på mig?

När vi började gräva i detta kunde vi så småningom definiera tre distinkta teman; Skuld, skam och hjälplöshet. Allas upplevelser är så klart individuella och olika men dessa tre saker kom upp återkommande hos alla.

 

Om de kommade veckorna

Nu är det dags att ta steget från abstakta idéer till konkreta scener. Det är skämmade och spännande. På bilderna nedan ser ni hur demoföreställningen ser ut just nu, massa idéer på papper. Veckan som kommer så kommer ni få se hur det förvandlas till fysisk gestaltning. Detta steget i skapande process är alltid magiskt på något sätt, för hur gör man egentligen?

Det är ”bara” att modigt ta steget och börja testa. Att hoppa från abstrakt till konkret.

Önska oss lycka till och följ med vår utveckling här på bloggen!

manus manuskrivande

Please like & share: