Den magiska gränsen

Vi övade monologer inför Teaterhögskolans inträdesprov på Reprum idag. Jag hade läst och rabblat text och så väl där, kändes det otroligt nervöst att säga det högt inför andra. Om de så var mina bästa vänner.

Det finns en magisk gräns när monologen ännu inte blivit hörd av någon annan, när den ännu kan bära eller brista. Man bävar för att den ska låta helt fel så fort man öppnar munnen. Man hoppas på att hitta rätt med första försöket.

Våra monologer bar. Vi kom till gränsen, steg modigt över den och fanns oss hela (och betydligt lättade) på andra sidan.

Sedan läste vi igenom manuset till pjäsen som vi har på gång. Den blir … ah. Fin. Och mycket mer.

Minerva

Bejakandet

Våren är den tiden på året då det är mycket rörelse på gång. Naturen börjar vakna till liv igen, och folk lägger undan vinterkapporna  i skåpen. Snön har smält, dagarna är ljusare, det ligger en stark spänning och iver i luften. Längtan till sommaren är stark, och glädjen över att det inte alls är långt kvar dit är påtaglig. Men innan sommaren kan börja på riktigt ska de sista tenterna skrivas och inträdesproven göras. Därför präglas våren även av mycket stress och otålighet, man vill göra så otroligt mycket men finner inte tid och inspiration för allt på en gång. Man känner sig pressad och trött.

Jag känner själv av just de här känslorna, såväl våriver som vårstress. Jag trivs ypperligt med mina studier i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, och är väldigt glad över att ha Hekate där bredvid – på så sätt balanserar jag mina teoretiska, akademiska studier med praktisk teaterkonst. På senare tid har ändå stressen dominerat – har en diger och viktig tent framför mig och repetitionerna till nästa Hekateprojekt har börjat på allvar. Eftersom jag bor i Åbo är det naturligt att jag prioriterat studierna mer, vilket gjort att Hekateprojektet antingen känts avlägset eller tidskonsumerande. Jag har helt enkelt inte haft inspiration att lägga lika mycket tid på Hekate som mina studier, vilket gör att jag känner stor skuld till resten av gruppen. Jag vill så innerligt mycket ge mitt allt för Hekate också, jag älskar det vi gör just nu och ser fram emot sommarprojektet – varför känns det då så fruktansvärt tungt? Varför känner jag sådan press?

I dessa stunder är det viktigt att sätta sig ner och bara andas, precis som My skriver i föregående inlägg. Jag är inte den enda i gruppen som känner mig stressad, vi alla är det. Det är okej. Vi kan inte dölja det från varandra och med våld tvinga oss att ”sluta stressa” – det gör att projektet börjar lida.

En av de viktigaste reglerna för bl.a. improvisationsteater är bejakandet. Att gå med på den andres förslag, att följa de impulser man får, och inte blockera dem. Jag tror att detsamma gäller för stressen – bejaka den i stället för att neka den. Det gäller att låta stressmomenten passera organiskt, att se varandra i ögonen och, som sagt, andas. Att stanna upp en liten stund och konstatera: ”Här är vi, just nu.”. Och sedan gå vidare.

Frida

Inspiration

Ordet inspiration kommer från det latinska ordet  inspiro som betyder inblåsa, väcka liv i. När jag är nervös eller kört fast brukar jag tänka på att det betyder inandning. Sedan gör jag det, andas in. Det känns som att pressen lättar då. Det är bara att andas in sedan andas man ut och väcker liv i sig själv. Det är ju ingen press på att andas in, ingen tvingar en till det. Det gör man, inte för att man vill, utan för att det är nödvändigt och automatiskt.

Jag vill inte ha någon press på skapandet. Jag vill automatiskt och fritt andas in och ut och blåsa liv i mig själv och det vi jobbar med. Pressen låser, kramar om, kramar luften ur en. Sen ligger man där i en hopplös hög på golvet.

Just nu är press och stress mycket närvarande för flera av medlemmarna i Hekate. Teaks ansökningsprov står för dörren och vi balanserar mellan våra jobb/studier,  Hekate-arbete och monologrepetitioner.  Vi andas in och ut och försöker komma ihåg att det hela inte är så allvarligt som man ibland får för sig.

I helgen träffas vi och stödjer varan i monologarbetet och jobbar vidare på texten till pjäsen. Jo, den kan faktiskt nästan kallas pjäs nu. Inte bara enskilda scener. Under de repetitionerna får vi andas tillsammans.  Blåsa liv i varandra. Jag kan knappt vänta.

-My

”Ty Sanningen är stark”

Igår såg vi Svenska Teaterns clownversion av Kung Oidipus, och plötsligt sköljde texten över oss med ett svall av känslor, minnen, påminnelser.

Våren 2009 spelade vi Kung Oidipus på TryckeriTeatern i regi av Anna Allgulin. Det var det största jag spelat dittills, kanske fortfarande det mest betydelsefulla jag spelat. Och mycket kunde sägas om det arbete vi gjorde under hennes ledning, allt jag lärde mig, det mod jag fick av att äntligen spela huvudrollen, men det är något annat som fastnat starkast och som gjorde sig påmint igår.

För mig handlar Oidipus inte om incest, inte ödet eller gudarnas spel. Den handlar om Sanning. Om att längta efter Sanningen så starkt att man inte skyr några medel för att blotta den. Att leta tills man ser Sanningen i vitögat och bländad blir blind. Att veta att Sanningen är obeveklig, men att den lika fullt är det mest eftersträvansvärda. Sanningen befriar men till vilket pris?

Den här bilden, tanken om Sanningen, har följt mig sen dess och rotat in sig i det jag skapar. Den fanns med i våra egna arbeten vintern 2009, den finns med i vårt nuvarande projekt. Den har blivit min undermedvetna utgångspunkt. Längtan till Sanningen.

Det var en väckning att återuppleva den text som en gång fick liv genom mig. En påminnelse om det stora i det jag gör. Sanningen lever genom mig då jag gör teater. Jag är bara en tjänare som gör det bästa jag kan.

Ironin ligger väl i att teatern är lögnens konst. Men som Anna skrev: ”Teater är lögn i sanningens tjänst”.

Minerva Peijari

Foto: Andreas Ek

Vilse i text och tanke

Vi har fått en massa positiv respons på hemsidan eller kanske framför allt på det vi gör, att vi gör. Det känns bra, att veta att folk tycker att man gör något viktigt. Just nu funderar jag över texten, igår satt jag och gjorde något helt annat och så kom det, ”ja, just det ja. Så måste det ju vara” och ” varför såg jag inte se att det hängde ihop innan” och ”tänk om man skulle…” gick till datorn och började skriva ner de samband som tidigare varit osynliga för mig. Men det har funnits där hela tiden. Jag såg dem bara inte. Det är så spännande med texter och scener, de har en massa hemligheter. Och det krävs tid och uppmärksamhet för att avslöja dem.  Jag får ofta känslan av att jag går djupare och djupare in i en annan värld när jag jobbar med en text, inte en värld som jag har skapat, utan en som redan fanns där. Sedan börjar man undra, vem är det egentligen som skapar vad? Texten och karaktärerna verkar ha ett eget liv, ett eget medvetande som leker kurragömma med oss, retar oss och blottar sig för oss. Kan man egentligen skapa något? Eller kan man bara beskriva det som redan finns? Om det är så, att vi bara kan beskriva det befintliga så är det inte så konstigt att konsten berättar och lär oss något nytt och öppnar många nya frågor. Vi tar något som existerar i det abstrakta planet, en känsla, en idé. Tar det gör det konkret och därmed förminskat. En känsla till ord. Vi ser en skymt av något stort och ordlöst. Det ordlösa talar till oss. Inspirationen öppnar en kanal mellan oss och det vi försöker förstå.

Det ordlösa talar till oss. Utmaningen är att få det ordlösa att tala genom oss.  Att ta det konkreta, fysiska och översätta det till känsla och handling. Jag vill bli som inspirationen och vara en kanal mellan det abstrakta och det konkreta. Mellan de stora känslorna och den lilla människan. Om man tänker på det så blir det så stort och mäktigt. Men å andra sidan, som en våra kära lärare sa till oss när vi blev lite väl djupa och allvarliga.

”hey, det är bara teater”

Tack för det. ”Det viktigaste är att andas” sa en annan, också mycket bra att komma ihåg.

-My Ström

Utmaningar

Att ha stora visioner är bra och man måste drömma stort. Men man måste också lägga upp målen så att de går att nå – vilket ändå inte innebär att ribban ska läggas för lågt.

Teater Hekates första mål var att sätta upp något, vad som helst. Bara det kändes ganska stort. Vi satte upp Vaginamonologerna och det gick bra. Nästa mål är en föreställning som ska spelas i sommar, ett mål som förde med sig många nya utmaningar. Vad ska vi spela, vem ska spela, var ska vi spela? Var ska vi repa? Hur ska vi marknadsföra oss? Klarar vi det här?

En del av utmaningarna är redan övervunna, men det uppstår nya längs med vägen. För tillfället är ekonomin en rätt så jobbig utmaning, vi jobbar självklart gratis och vi har ingen budget. Alltså ingen budjet som i ”inga pengar”, inte som i ”inga gränser”. Men vi vet att det kommer att gå och svårigheterna ger mer motivation.

Om du läser det här just nu betyder det att du hittat oss, och förhoppningsvis vill du följa med på vår resa. Stay tuned!

– Hanna

Fabian gör övning med Hanna

Smärta, svett och nya ideér

Onsdagens repetitioner med Fabian Nyberg resulterade i många nya idéer för vår föreställning och förväntan inför höstens arbete med honom. Men framför allt en helvetes träningsvärk. Det var väldigt fysiskt, svettigt och känslosamt. Det kändes bra, att på riktigt lukta på varandras svett igen, koncentrera sig, vända och vrida på oss själva, texten och scenerna. Stort tack till Reprum som låter oss hyra deras fantastiska utrymme!

Nästa steg är att gå tillbaka till texterna och jobba ihop dem till en helhet. Det har varit intressant att se hur synkade vi har varit, trotts att vi har varit på olika ställen och gjort olika saker en längre tid.  Texterna var förvånansvärt mycket på samma spår, vi verkar ha samma funderingar och det känns som att vi har ett starkt tema som lyser igenom de texter vi har för tillfället.

Hoppas att ni gillar hemsidan och kommer att följa vår spännande blogg.

– My Ström

Att påbörja något nytt

Jag är glad att vi grundade Teater Hekate. Prat om att starta grupper, att göra föreställningar, ”vi ska ta över världen!” stannar ofta på just den nivån – prat. Jag är glad att vi tog oss i kragen och faktiskt skred till arbete.

Det handlar ofta om att bara göra det. Vi ville sätta upp en föreställning på en teater och få publik, så vi gjorde det. Vi satte upp Vaginamonologerna på Koko Teatteri och salen var nästan full. I sommar ska vi spela självskriven- och regisserad teater och på hösten fortsätter vi med en utomstående regissör. Och det känns så bra! Vi klarar det faktiskt, drömmar går att uppfylla. Att få spela teater känns så stort, man glömmer att det faktiskt bara är att ställa sig på en scen. Fast bara och bara – vi jobbar hårt och sätter all vår tid och energi på Hekate.

Jantelagen till trots vill jag säga att jag är oerhört stolt över vad vi gör och jag vet att vi kommer att fortsätta.

– Hanna Nordenswan

Teater Hekate – Alva, Hanna, Frida, My, Minerva, Elin.

Första repetitionen

Det är alltid spännande att ta steget från text till scen. Från ord till liv. Vi har skrivit och skrivit om, vi har hyllat och kritiserat. Nu är det dags att testa.  Nu är det dags att hoppa. Och hoppar gör vi gärna. Rakt ut och rakt in för vi gör det tillsammans.

Det känns som att vi landade med fötterna på marken och huvudet mot himlen efter den första repetitionen.  Vi fick många nya insikter och nya vägar att följa.

Det är roligt att vara i ett så här tidigt och fritt skede. Allt kan hända och den här gången så är det faktiskt vi, alldeles själva som bestämmer, ändrar, lägger till och tar bort.

Vi känner oss väldigt levande och förväntansfulla. Nu har vi satt igång. Nu är det bara att fortsätta.

Fortsätter gör vi på onsdag då Fabian Nyberg som ska regissera oss i höst kommer och håller övningar med oss. Berättar mer om det på onsdag!

– My Ström