Blogg

… och så var de bara två.

Mycket har hänt sen vi påbörjade projektet två år (!) sedan. På våren trodde vi ännu att det skulle vara fem skådespelare på scen, premiär i Kristinestad och fullt möblemang som scenografi.

Nu vet vi att det inte är så. Hanna, Antonia och My har varit tvugna att dra sig ur projektet. Premiären var plötsligt inte alls så spikad som vi trott.

Kvar är Ida som regissör, Minerva och Frida på scen och två stolar. Det blir lite mindre, lite lättare att transportera, lite mer hanterligt.

De berättelser vi samlat i gruppen lever vidare. Jag och Frida blir ännu starkare representanter för ”den sjuka” och ”den anhöriga”. Vi plockar in det som passar vårt perspektiv, även om vi inte själv upplevt precis allting. Snart har vi slutlig form, snart är vi redo att möta publiken.


Habilitet tar form med ny regissör

Arbetet med föreställningen Habilitet är i full gång.

Vi har jobbat med temat psykisk sjukdom i några år nu, och nu börjar föreställningen äntligen ta form. Premiär har vi i oktober, sedan blir det en liten turné.

Habilitet behandlar pyskisk sjukdom i Finland – hur bemöts man i vården och av sina närmaste, hur bemöter man sig själv? Alla berättelser är tagna ur våra verkliga upplevelser.

IMG_1701

Arbetsgruppen har bytt konstellation flera gånger, likaså spelplatsen och premiärdatumet. Nu börjar det kännas som att cirkeln snart kan sluta, och att ett långt arbete kan visas upp. Vi har spelat demoföreställningar av Habilitet två gånger, men grande finale blir det till hösten.

Att prata om sin egen relation till psykisk sjukdom är känsligt. Därför är det också viktigt – vi vill visa att man klarar av det, att det hjälper.

IMG_1716

Jag är också stolt över att få presentera vår nya regissör för projektet: Ida Kronholm!

Ida är en en ung talang som jobbar med journalistik, musik, teater och film. Ni kan bland annat höra henne i Folkets podd, som Förlaget ger ut. Ida jobbade med den svenska regissören Suzanne Osten med filmen Flickan, mamman och demonerna, som behandlar psykisk sjukdom.

Vi är lyckliga över att ha Ida med oss! IMG_1775

Underbara Ida Kronholm

IMG_1647

/Hanna


Minerva på radio X3M!

I måndags var jag och talade om psykisk ohälsa på radio X3M.
Var så nervös före att jag, min vana trogen, knappt fick i mig något morgonmål. Men när jag en gång kommit dit och börjat prata gick allt som smort. Jag svarade kanske inte precis på frågorna, men hoppas att jag ändå fick fram något vettigt. Saken i sig är så otroligt viktig för mig.

Jättebra att Yle har tagit upp det här med unga och psykisk ohälsa i stor skala. Hoppas det leder till mer än bara en tv-serie några inlägg med #sekasin #heltknäpp.

Artikeln om vad jag berättade går att hitta här.

Om man vill lyssna på programmet går det att göra här, via Arenan fram till 22.5.
Jag är med i början ca mellan 8 min och 38 min.

Glada hälsningar,
Minerva


Bemötande

Förra veckan uppträdde Hekate med en version av vårt storprojekt Habilitet på ett seminarium om bemötande av unga med psykisk sjukdom. Föreställningen gav mycket tankar både åt oss på scen och åt publiken.

Vi har jobbat med temat psykisk ohälsa länge. Ämnet är naturligt för gruppen att ta sig an, eftersom det berört oss alla personligen, länge och nära. I somras fick vi chansen att testa på hur publiken reagerar då man på ett dokumentärt och intimt sätt berättar om egna upplevelser, då vi gjorde en demoföreställning på konstens natt på Teater Universum. Nu fick vi möjlighet att pröva vårt berättandesätt på människor som jobbar med unga och bemöter psykisk sjukdom i sitt arbetsliv.

12440303_1731000523812846_2427372744323562885_o

Den här gången fokuserade vi på fyra olika perspektiv av bemötande. Att möta andra omkring sig när man är sjuk, att möta vården, att möta en sjuk närstående och att möta sig själv – att våga möta sig själv. Speciellt vinkeln om att se en närstående som mår dåligt berörde publiken och gav upphov till mycket diskussion efter föreställningen. Vad är egentligen ens ansvar då en närstående blir sjuk, och hur kommer det sig att människor i vårt samhälle verkar falla som furor ner i mörkret, medan andra står kvar och ser på?

Psykisk sjukdom berör de allra flesta i det finländska samhället. Har man inte själv mått dåligt känner man ganska säkert någon som har det. Och då är det viktigt att bryta tabun kring att prata om psykisk ohälsa.

12885923_1731000527146179_8428273246717503741_o

För mig var det första gången jag talade om mina egna erfarenheter framför en publik. Det var nervöst, men också väldigt befriande. Och framförallt var det givande att efteråt höra publikens reaktioner – precis som vi hade hoppats känner många som hör någon annan öppet prata om sin sjukdom också befrielse. Man är faktiskt inte ensam, och det är faktiskt inget att skämmas över.

Vi valde att i föreställningen visa fyra självupplevda, nakna berättelser. Jag kände att var och en av dem nådde ut till någon, igenkännande blickar och lättade – men också upprörda – suckar nådde oss från publiken. Förutom att akten i sig, att våga tala om det här ämnet, är viktig, var diskussionen efteråt nästan ännu viktigare. Vi hittade ingen lösning till hur problemet med allt fler som mår dåligt ska hanteras, men att prata om det är, som vanligt, en viktig milstolpe. Det faktum att alla i rummet, både vi på scen och publiken, var kvinnor, väckte också diskussion. Hur hanterar kvinnor och män psykiska problem, och måste vi prata om dem på olika sätt?

12593855_1731000367146195_6128769008973006429_o

Vi är tacksamma för att vi fick prata på Psykosociala ungdomsföreningen Acceptans evenemang! Med detta i bagaget fortsätter vi arbetet med Habilitet – från nya synvinklar och på nya sätt.

Alla bilderna är tagna från Acceptans Facebooksida.

/ Hanna


Välkommen på seminarium!

Vi är mitt uppe i en kreativ process med Habilitet, det är spännande och givande och fantastiskt.

En del av procesen är att kolla publikreaktioner, vad tycker folk om att vi tar upp det här på det sätt vi gör?

Detta gör vi genom att uppträda på Acceptans rf:s seminarium 22.3! Kom dit och se vad allt handlar om!

Här är mer info:
Acceptans arrangerar ett seminarium 22.3 om hur man kan bemöta unga med psykisk ohälsa,
klockan 12-16 i festsalen på G18.
Evenemanget är gratis och till för alla intresserade – för unga och för de som jobbar med unga!
Vi bjuder på tilltugg, så kom ihåg att anmäla dig via https://goo.gl/UexOOd

För mer info om Acceptans rf kolla http://www.acceptans.fi/


Gott nytt år!

Gott nytt år! Fira glatt kära läsare!

2015 har för Hekates del varit aktivt och lyckat. Men 2016 blir, som det ser ut nu, ännu mer aktivt då Habilitet kommer igång ordentligt. Hörs igen nästa år!


Ruska och kaamos

Två finska ord som förlorar lite av sin charm när man översätter dem är ruska och kaamos.
Det är två företeelser som för mig har precis motsatt inverkan på humöret.

Ruska, med alla fina färger och frisk, kylig luft, är något jag njuter av varje år. Höstfärger är det vackraste jag vet. Det gör mig lycklig.

Kaamos däremot, med mörker och rå väta, skuggor och grått grått grått. Gör mig inte olycklig, men frammanar definitivt mina värsta sidor.

Det som tröstar mig i motpolerna är att de båda innehåller en viss melankoli. Ruska är att förbereda sig för död, vila, stillhet, genom en sista sprakande kavalkad. Kaamos är att sjunka in, krypa ner, hålla om och vänta. Båda innehåller en förhoppning om det som kommer efter.

Mitt humör svänger nu. Än hit, än dit. Tröttheten sätter in. Om man bara fick gå i ide. Så tänker många finländare den här tiden på året. Men samhället är som det är, vi går inte i ide. Vi lägger på ett extra kol, håller tankarna borta och matar på i ekorrhjulet. Är det sunt? Är det så vi motarbetar depression och ångest?
Jag vill tro på ett alternativ, men vad är det?


Tack för igår!

Hahaa! Igår hände det! Vi spelade demo på Universums Konstens natt evenemang. Och hade nästan fullsatt läktare. Hurra! Tack alla som var där (hoppas ni inte fick ont i magen av allt godis vi bjöd på).

Projektet Habilitet fick mycket stöd och vi fick nya idéer för hur vi skall gå vidare med arbetet. Bl.a. blev vi erbjudna samarbete med en relevant instans, mer om det senare.

Att öppet berätta om vad som hänt oss berörde åhörarna. Det bekräftar att vi valt rätt sätt att ta upp det här svåra temat. Vi gör det personligt. Det handlar om mig. Det handlar om dig.

Jag ser det som vår plikt att belysa det absurda i den finländska psykvården, i attityden mot mental sjukdom överlag. Jag vill lyfta upp människan som blir sjuk för att hon inte passar in i samhällets krav. Är det människan som är sjuk eller är det samhället? Och varför handlar då all vård om att förändra människan?
De berättelser vi tog upp igår var bara ett ytskrap av allt vi har att säga.

 

Habilitetdemo1  Habilitetdemo2

 

Foto: Lucia Catani


En vecka med Anna A

Förra veckan hade vi äran att ha Anna Allgulin som hjälp i vårt arbete med Habilitet. Hennes metod innefattar en hel filosofi och mer, men det vi nu främst utnyttjade var monologarbetet och hennes absoluta tonöra.

Vi började våra dagar med yoga, tänjning och röstuppvärmning, allt enligt ett schema framlagt av Anna. Meningen är att bygga upp en kroppslig apparat som av sig själv låter bra. Då behöver man inte använda olika trick och spänningar sen när man väl behöver låta bra. Innan lunchpaus övade vi därför sång och upptäckte på nytt att vi kan låta rätt så vackert!

Efter lunch gjorde vi monologer. Började med att bara berätta om vad som hänt oss, för att sedan snäva in ett gemensamt tema. Allas berättelser tycktes innehålla ett element av ‘pharmacon’, ett grekiskt ord som innebär både bot och gift. Det är utgående ifrån detta tema vi kommit fram till vilka monologer som kommer att visas på demon och vilka som förblir ovisade – tills vidare.

Vårt arbete med Habilitet är långt ifrån färdigt. Men det tog ett stort steg framåt tack vare Anna. Konstens natt blir ett spännande test såväl för oss som för publiken.

P.S. Vi har nu repeterat på LeSpace, ett kreativt utrymme i Vallgård. Där har vi njutit av vänligt bemötande, dansmattor och ljuvliga lunchsallader. De har också en mysig bar med den bästa musiken!

annaallgulin


Mitt första inlägg.

antoniajeah

En presentation. Typ.

Hej! Jag heter Antonia och är Teater Hekates ”nya” medlem. Jag är dock inte längre värst ny, har ju varit med i ungefär ett år. Habilitet blir mitt andra projekt med Hekate. Jag var med i ”Jag känner inte igen henne” förra året och det tyckte jag var fantastiskt fint. Jag blev töntglad när My och Minerva ville ha med mig i gruppen och ännu töntgladare är jag nu när jag börjat lära känna dom andra också och märker att dom är jättefina och smarta och begåvade.

Ja, så ska jag väl ta och berätta lite om vad jag är för en. Det är lite svårt för jag är inte helt säker ännu. Nå, jag studerar manus och regi på Arcada, har två katter, är lång, tycker om att spela teater, filma, sjunga, virka, skriva, se på film och vara på landet. Just det, så var det ju också jag som gjorde denna nätsida!

Jag och Habilitet

Det projekt vi jobbar med nu är väldigt viktigt för mig. En orsak är att jag länge själv haft problem med ätstörningar, ångest och depression och det är något jag vägrar skämmas över. För det är inte mitt fel, det är inte mitt val, det är inte min personlighet, det är bara som det är. Det tycker jag att det är dags för fler att förstå, jag vill dela med mig av mina upplevelser.
En annan orsak är att jag är arg. Jag är arg på hur omöjligt det är för mig att få en psykiatertid på svenska, hur jag måste ljuga och säga att jag ”har stegring” när jag har ångest, hur ingen någonsin gjorde/gör någon uppföljning på min medicinering och på hur förvånade folk blir varje gång jag nämner min sjukdom. Förvånade över att jag vågar tala om det, att jag inte ser det som en hemlighet eller som någonting skamligt.

Att inte skämmas passar inte in i diagnoserna. Jag passar inte in i systemet. Är det då verkligen jag som ska anpassa mig för att bli hjälpt? Är det då jag som är sjuk på fel sätt? Är det vad det betyder att inte vara ”samarbetsvillig?”.

Nej. Nu tar vi och granskar denna rumba som heter psykvården, baserat på våra egna erfarenheter. När vi jobbar är det med jämna mellanrum någon som stannar upp och brister ut i skratt, ”Alltså det här är ju bara så ABSURT! Hur kan det vara så här?!”. För det är en cirkus, en lek, men vi vill inte leka längre.