minervapeijari

Fyra timmar i Reprum

I lördags träffades vi, Hanna, Minerva och jag utanför reprum. Vi var trötta och jag var något orolig över hur repetitionerna skulle gå, det var ett tag sedan sist och jag hade inte planerat något tillvägagångssätt. Men solen sken och när vi kom in i rummet kändes det bekant, det har nästan börjat kännas som vårt. Jag slogs över hur tacksam jag var för att vi har hittat det utrymmet.  Det är något speciellt med rum som är gjorda för att göra teater i. De svarta väggarna och det tomma golvet låg lugnt och väntade på att fyllas med något.

Vi tänkte att vi börjar från början helt enkelt, scen 1 upp på golvet bara. Först började vi fylla scenen med den scenografi vi vill ha för tillfället. Det såg bra ut, väldigt bra faktiskt. Vi har läst texten flera gånger, funderat på dramaturgisk kurva, ordning av scenerna, skrivit om för att få sammanhang. Och när vi har läst har det låtit bra, väldigt bra faktiskt. Jag undrade nu om det skulle kännas bra också.

Vi fick igenom hela pjäsen på de fyra timmarna vi hade tillgång till rummet.  Vi jobbade oavbrutet och inspirerat, fyllde i varandras idéer och kom framåt. Vi jobbade lugnt och koncentrerat, tänk om, testa det här, ja, det är bra, vi tar det igen, och då går vi till nästa scen.

Och det kändes bra, tack och lov.

Vi har bestämt oss för att vi kommer att göra en demoföreställning i augusti och ha den riktiga premiären senare på hösten. Det finns mycket att upptäcka och utforska och vi har inte bråttom. Om ni vill komma och se och ge oss feedback och bli bjudna på fest så kontakta oss på teaterhekate@gmail.com

I morgon fortsätter vi, då med hela ensemblen. Det kommer lite folk som ska hjälpa oss med kostym, en fotograf och lite annat spännande.

– My

Please like & share:

Den magiska gränsen

Vi övade monologer inför Teaterhögskolans inträdesprov på Reprum idag. Jag hade läst och rabblat text och så väl där, kändes det otroligt nervöst att säga det högt inför andra. Om de så var mina bästa vänner.

Det finns en magisk gräns när monologen ännu inte blivit hörd av någon annan, när den ännu kan bära eller brista. Man bävar för att den ska låta helt fel så fort man öppnar munnen. Man hoppas på att hitta rätt med första försöket.

Våra monologer bar. Vi kom till gränsen, steg modigt över den och fanns oss hela (och betydligt lättade) på andra sidan.

Sedan läste vi igenom manuset till pjäsen som vi har på gång. Den blir … ah. Fin. Och mycket mer.

Minerva

Please like & share:

”Ty Sanningen är stark”

Igår såg vi Svenska Teaterns clownversion av Kung Oidipus, och plötsligt sköljde texten över oss med ett svall av känslor, minnen, påminnelser.

Våren 2009 spelade vi Kung Oidipus på TryckeriTeatern i regi av Anna Allgulin. Det var det största jag spelat dittills, kanske fortfarande det mest betydelsefulla jag spelat. Och mycket kunde sägas om det arbete vi gjorde under hennes ledning, allt jag lärde mig, det mod jag fick av att äntligen spela huvudrollen, men det är något annat som fastnat starkast och som gjorde sig påmint igår.

För mig handlar Oidipus inte om incest, inte ödet eller gudarnas spel. Den handlar om Sanning. Om att längta efter Sanningen så starkt att man inte skyr några medel för att blotta den. Att leta tills man ser Sanningen i vitögat och bländad blir blind. Att veta att Sanningen är obeveklig, men att den lika fullt är det mest eftersträvansvärda. Sanningen befriar men till vilket pris?

Den här bilden, tanken om Sanningen, har följt mig sen dess och rotat in sig i det jag skapar. Den fanns med i våra egna arbeten vintern 2009, den finns med i vårt nuvarande projekt. Den har blivit min undermedvetna utgångspunkt. Längtan till Sanningen.

Det var en väckning att återuppleva den text som en gång fick liv genom mig. En påminnelse om det stora i det jag gör. Sanningen lever genom mig då jag gör teater. Jag är bara en tjänare som gör det bästa jag kan.

Ironin ligger väl i att teatern är lögnens konst. Men som Anna skrev: ”Teater är lögn i sanningens tjänst”.

Minerva Peijari

Foto: Andreas Ek
Please like & share: