fridawickholm


Förändringar

I söndags avslutades den tredje workshop -serien med Fabbe. Vi började dagen som vanligt med att kasta boll i ring, fungerar mycket bra som uppvärmning och för att öva upp koncentrationen. Sedan övergick vi till att arbeta med våra texter, först gjorde vi kortare scener utgående från dem för att slutligen behandla varje text som helhet och iscensätta dem. Vi fick även i tur och ordning feedback på våra egna texter, med tips på hur vi kunde utveckla dem, nyttiga saker att tänka på då vi skriver vidare.

Jag gillar verkligen vårt sätt att arbeta. Det finns väldigt mycket rum för att testa och experimentera, att prova sig fram. Det att vi även har ganska kort tid på oss att slutföra de enskilda uppgifter vi håller på med under passen gör, att inspirationen och kreativiteten sätter fart och resultaten föds väldigt smidigt.  Det känns, precis som My skrivit i förra inlägget, att vi nu börjar närma oss ett gemensamt uttryck. Det är alltid lika spännande att se en pjäs växa fram på detta sätt, att från små beståndsdelar långsamt gå till en större helhet.

Nästa workshop går av stapeln i början av februari och då, som sagt, i ett helt annat utrymme. Känns konstigt att Reprum försvinner, vi hann bli riktigt hemmastadda där. Just nu står vi som arbetsgrupp inför en tid av förändringar av olika slag, något som vi även tagit upp i samband med Transhuman -temat. Texter i förändring, uttryck i förändring, arbetsutrymmen som förändras. Spännande.

Sakta men säkert närmar vi oss en pjäs.

Please like & share:

”När man lagt sig här kommer man nog inte upp mera”

I motsats till den så kallade ”X” är min karaktär, ”Modern”, driven av längtan till den eviga och absoluta sanningen. Till något konkret att ta fasta på medan allt annat flyr och förändras omkring en. Detta är en känsla som väldigt många kan känna igen sig i. I dagens samhälle där allt ska ske supersnabbt och så effektivt som möjligt kan det vara väldigt svårt att stanna kvar i nuet och andas, ta det lugnt. Det finns så mycket man måste göra: planera inför framtiden, skaffa sig ett yrke (helst ett välbetalt sådant), se världen etc. etc. I värsta fall kan denna känsla leda till att man blir helt oförmögen att göra något alls, och man sjunker in i en depression.

Det är just detta som drabbar Modern. Huruvida det är längtan i sig som tar kol på henne, eller om hon själv inser att det hon längtar efter inte existerar, är diskutabelt. Jag är själv inte hundra procent säker på hur det ligger till. Karaktärsarbetet fortsätter ideligen, och varje repetitionspass/föreställning kommer det fram nya saker, nya sidor.

Som My skrev i ett tidigare inlägg, är Innan jag kom hit en mörk pjäs. Det är tungt att arbeta med och gestalta dessa ämnen: människans litenhet och sårbarhet, psykisk sjukdom och dess påverkan såväl på den sjuke själv och på andra människor i hennes omgivning. Tungt och svårt men ack, så aktuellt, som vi i vår pjäs vill föra en ärlig diskussion om.

Frida



Please like & share:

Om manusets uppkomst

Här fortsätter nu en ny bloggserie (som Miira påbörjade i senaste inlägget) där vi kort berättar om pjäsens olika beståndsdelar. I det här inlägget kommer jag att berätta om manusets uppkomst.

Den pjäs vi har nu är ett resultat av en lång period av idéande och ihoppusslande. Ungefär för ett år sedan började vi idea på allvar, och en av våra första uppgifter var att via mail skriva mer ingående och konkret om vad vi skulle vilja jobba med, vad ville vi se på scenen? Ett bra tips för den som känner för att skapa är att först fundera ut ett tema – börja från det stora och sedan gå till detaljer. De teman vi slutligen bestämde oss för att jobba med var bl.a. längtan och sanning – havet blev redan här en stark symbol för dessa.

Själva texten till manuset kom ändå till genom ett möte via cyberspace. Vi hade alla 30 minuter på oss att skriva en scen, genom att följa vissa riktlinjer. Dessa första skisser skickade vi sedan in, gav feedback åt varandra och jobbade ännu lite vidare på våra egna scener, innan vi började sammanfoga dem till en helhet. Vissa scener skrev vi ihop till en scen, text sållades bort och lades till – t.ex. inkluderade vi en text som Hanna skrivit under en kurs i kreativt skrivande. Och så småningom började en pjäs växa fram.

Vilket den fortsätter att göra.

Frida

Please like & share:

På fullt allvar 1

Ett av mina första och starkaste teaterminnen är från då jag var tre år gammal, var och såg Emil i Lönneberga på Lurens sommarteater med familjen – året var 1992. Det enda jag minns är att jag blev fruktansvärt rädd då Emil fastnar med huvudet i soppskålen, så rädd att jag inte vågade se något mer av pjäsen. Har för mig att mamma följde med mig bort fån läktaren, till och med. Kanske vi efter en stund gick tillbaka och såg resten, minns inte riktigt.

Den här händelsen hade, som tur var, inte någon traumatiserande  inverkan på mig. Minns att jag ofta lekte låtsaslekar och satte upp små skådespel för familjen tillsammans med min storasyster. Första gången jag spelade teater ”officiellt” var redan i lågstadiet, oftast agerade jag berättare (t.ex. i Julspelet). Första gången jag gjorde mitt första riktiga rollarbete var ändå i sexan, då vi traditionsenligt  skulle sätta upp en alldeles riktig pjäs på julfesten. Vi skulle göra Serverat ers majestät av Astrid Lindgren (handlar om två grevar som vill ta över makten i ett kungarike, typ) och jag spelade häxan som säljer piller (helt awesome, jag vet). Jag minns att jag i början av repetitionerna var osäker på ifall jag skulle våga låta som en häxa, ni vet, med knarrande, ”gammal” röst och sådär. Tänk om alla i klassen skulle skratta ut mig? Jag tog visst upp det med min syster, som absolut tyckte jag skulle köra med häx-rösten, och så blev det. Och bra blev det. Jag tog min roll på fullaste allvar. Faktiskt, tog hela pjäsen så allvarligt, att jag kunde de flesta andra karaktärers repliker också (hade ett hysteriskt bra textminne redan då), som jag fick sufflera under pjäsens gång. Var kanske lite väl snäll med folk, för jag minns hur otroligt irriterad jag samtidigt var på att så få kunde sina repliker, och hur inlevelselöst de spelade. Insåg ingen hur viktigt det här var! Varför det var så viktigt visste jag inte, men viktigt var det.

Sedan följde högstadiet och gymnasiet, och även om jag fortsättningsvis deltog i vissa skoluppsättningar fattade jag aldrig ett allvarligt intresse för teater. Det var mer som en rolig hobby. Fast sedan kom sommaren 2008, jag hade tagit studenten och jobbade på ett tråkigt och enformigt sommarjobb. Jag hade bara ansökt till en utbildning dit jag kommit in som reserv, men sommaren var nästan halvvägs och jag tvivlade starkt på att jag skulle få den där reservplatsen. Att jobba i ett år på samma ställe kändes kvävande. Då föreslog min syster att jag skulle söka till teaterlinjen vid Västra Nylands Folkhögskola, där hon själv gått året innan. Jag var först väldigt osäker – jag hade ju inte hållit på med teater ”på riktigt”, inte var det riktigt min grej. Inte kan jagMen efter en stund, tack vare min finaste systers uppmuntran, gjorde jag slag i saken och sökte. Och kom in. Idag ser jag det som en av de absolut bästa val jag gjort i mitt liv.

Två år gick jag på linjen och upptäckte att jag visst kan göra teater. Här vill jag dock lägga betoningen på ordet göra. Teater är inget som man först inte kan och sedan plötsligt bemästrar fullständigt. Teater handlar inte om att kunna sina repliker utantill och spexa på en scen. Det handlar om att gång på gång arbeta vidare, repetera, göra om, utvecklas. Ibland går det ingen vart, ibland slås man av en blixt och inser ”så det är det här det handlar om!”. Att slås av nya insikter genom att göra. Att med hela sig själv, till kropp och själ, berätta en historia, förmedla ett budskap. Att helt enkelt leva.

Det är just detta vi arbetar med i Teater Hekate – att göra viktig, levande teater. Det är just det fantastiska med teatern, att den existerar här och nu, i mötet med en fysisk publik. Varje föreställning är unik, och en pjäs blir aldrig färdig. Att förklara en pjäs färdig är lika med att ta livet av den, och kvar återstår bara ett rutinmässigt skal. Bara ett lätt litet spel, utan något allvar.

För teater är fullt allvar, och framförallt på riktigt.

 

– Frida

Please like & share:

Demo i morgon!

Om under ett dygn är det dags för Innan jag kom hit -demon, utkastet till vårt första, egna projekt. Första gången inför en publik. De senaste veckorna har varit intensiva och produktiva. Vissa delar i pjäsen har krävt mer arbete än andra, men inte en enda gång har vi kört fast oss fullständigt och inte vetat hur vi ska fortsätta. Vår pjäs har utvecklats jämnt och organiskt, den har börjat leva sitt eget liv. Vi börjar känna oss trygga i den och är redo att visa upp den första skissen. Det pirrar  i kroppen av nervositet, spänning och iver. Jag är väldigt stolt över var vi befinner oss med vår pjäs  just nu.

Bifogar bild på ett av våra rekvisita – ett foster som vår egen Alva knåpat ihop åt oss:

I morgon kör vi!

Frida

Please like & share:

Bejakandet

Våren är den tiden på året då det är mycket rörelse på gång. Naturen börjar vakna till liv igen, och folk lägger undan vinterkapporna  i skåpen. Snön har smält, dagarna är ljusare, det ligger en stark spänning och iver i luften. Längtan till sommaren är stark, och glädjen över att det inte alls är långt kvar dit är påtaglig. Men innan sommaren kan börja på riktigt ska de sista tenterna skrivas och inträdesproven göras. Därför präglas våren även av mycket stress och otålighet, man vill göra så otroligt mycket men finner inte tid och inspiration för allt på en gång. Man känner sig pressad och trött.

Jag känner själv av just de här känslorna, såväl våriver som vårstress. Jag trivs ypperligt med mina studier i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, och är väldigt glad över att ha Hekate där bredvid – på så sätt balanserar jag mina teoretiska, akademiska studier med praktisk teaterkonst. På senare tid har ändå stressen dominerat – har en diger och viktig tent framför mig och repetitionerna till nästa Hekateprojekt har börjat på allvar. Eftersom jag bor i Åbo är det naturligt att jag prioriterat studierna mer, vilket gjort att Hekateprojektet antingen känts avlägset eller tidskonsumerande. Jag har helt enkelt inte haft inspiration att lägga lika mycket tid på Hekate som mina studier, vilket gör att jag känner stor skuld till resten av gruppen. Jag vill så innerligt mycket ge mitt allt för Hekate också, jag älskar det vi gör just nu och ser fram emot sommarprojektet – varför känns det då så fruktansvärt tungt? Varför känner jag sådan press?

I dessa stunder är det viktigt att sätta sig ner och bara andas, precis som My skriver i föregående inlägg. Jag är inte den enda i gruppen som känner mig stressad, vi alla är det. Det är okej. Vi kan inte dölja det från varandra och med våld tvinga oss att ”sluta stressa” – det gör att projektet börjar lida.

En av de viktigaste reglerna för bl.a. improvisationsteater är bejakandet. Att gå med på den andres förslag, att följa de impulser man får, och inte blockera dem. Jag tror att detsamma gäller för stressen – bejaka den i stället för att neka den. Det gäller att låta stressmomenten passera organiskt, att se varandra i ögonen och, som sagt, andas. Att stanna upp en liten stund och konstatera: ”Här är vi, just nu.”. Och sedan gå vidare.

Frida

Please like & share: